Jag vill knäcka koden. Som runners high, fast på cykel....

Bilden är från cykling i Sydafrika, början på året, kustlinjen utanför Kapstaden.
 
 
I livet flyttar du dina gränser hela tiden. Men för att flytta gränser måste du pressa lite. Pressa lite varje gång. Är det nyttigt? Jo, jag tror det. Så länge du mår bra. Som vanligt är det väl alltid bra att bolla och få feedback från människor som är ärliga och gillar dig.
 
Så nu vill jag prata lite cykling....
Nu har jag cyklat ett par år men riktig klungcykling bara något år egentligen. På allvar med Team Rynkeby Göteborg 2014 där vi trevande började i Frihamnen i Göteborg på Gokartbanan runt runt, testa, lära regler. Vi lärde under trygga förhållanden med och av andra cyklister i teamet som hade cykelerfarenhet.
 
Mina cykelvänner säger att jag är starkare nu än jag var för ett år sedan eller åtminstone lika stark. Jag ser bara det som en seger med tanke på hur jag startade detta året (sjukdom).
 
Men, det jag tänker på och som jag har märkt och funderat mycket över under mina cyklingar nu, både under träning och lopp. Det där som skiljer agnarna från vetet. Uppförsbackarna. Eller de sega långa cyklingarna. Att hitta en pace där du trivs, andas bra och kan ligga hur länge som helst.... kadens....
Pulsklockor och appar att mäta dina achievements i all ära men det är ju mycket dagsform som avgör. Dagsform och pannben. Och det är just pannbenet jag vill diskutera.
 
De cyklister i min närhet som "presterar" om man säger så, under press, kan pressa det där extra när andra "normala" ger upp, de är samtliga gamla hockeyspelare, kustjägare, motorcross-förare, sysslat med triathlon osv.
 
Jag kan pressa till en viss gräns men sedan tryter orken och jag ser hur de andra "seglar iväg" och jag ger upp. Ger upp. Ser hur klungan försvinner. Särskilt bra på att kommunicera är jag inte heller i de lägena. Jag flåsar mest. Och undrar vad f-n jag håller på med.
 
Så hur tänker ni andra? Ni som pressar? Hur knäcker jag koden? Som när man börjar läsa, plöstligt släpper det... Jag tränar och tränar och väntar på att det ska lossna. På att jag ska knäcka koden. Fixa att pressa det där extra när det behövs. För det är kanske här som på många andra områden, som exempelvis yogan: det är delvis teknik det handlar om, inte bara styrka på ben och pannben. Att hitta tekniken liksom.
 
Hur kommer det kännas? Kommer det bli ett haleluja-moment? Jag längtar.... Som runners high fast på cykel....mmm.....
 
 
1

skriven

Kämpa, träna, vila, svettas, gråt och skratta. Skrattet är viktigast. Då har man roligt även om man inte klarar precis allt. Livet är en lek, som ibland avbryts av måsten. Låt inte måstena bli för många, varken i jobb eller fritid, utan lek mer! Rätt som det är, når Du Dina mål!

Svar: Tack, så sant! Måste bli bättre på att leka och inte ta allt så "allvarligt"! Det är viktigt med vänner som finns där och säger uppriktiga saker! tack cyber-vän! ;)
bikeyogamama

Kommentera här: