Jag är redo att hoppa nu!

 
 
Jag är redo att hoppa upp till nästa trappsteg. Jag är redo att bli starkare. Har stått länge nog nu och stampat på samma steg. Veeeet att utmaningen måste stegras för att nå någon vart. Tycker musklerna svarar och styrkan kommer. Veeeet att det lönar sig att vila. Men det är ju så tråkigt att vara tålmodig. Och jag vill upp, fram! Vill bli starkare.
 
Backträning. Har börjat tycka det är kul.... Men har ändå svårt att tömma det där sista och pressa det sista. Ibland går det men lika ofta inte. I backarna skiljs agnarna från vetet. Det har jag cyklat tillräckligt många lopp för att uppleva..... så jag vill bli stark i backarna. Men också hålla länge på platten.
 
Att bära på extrakilon i uppförsbackarna är också ett gissel. Kraften tar snabbt slut och höfter och knän tar stryk.
Bålstyrka och höftstyrka är a och o i cykling, att ta kraften från rätt ställe så att säga, så man sparar framför allt knäna.
 
Uppmuntran från lagkompisar är jätteviktigt men måste komma i rätt tid om man säger så. Har du varit med om att någon cyklar och ropar och du orkar inte svara, inte ta till dig, vill bara vara ifred?
Har jag ropat så till någon i ett försök att vara uppmuntrande och den personen känner sig bara svag och dum?
Jag hoppas verkligen inte för jag ropar i all välmening, vill väl, vill att alla ska känna sig fina och bra och starka.
För att bara ge sig ut och cykla, träning eller lopp, kräver både styrka och mod! Varje gång!
 
Ibland kanske lagkompisarna känner dig bättre än du känner dig själv, de börjar se tecknen på att du är trött, behöver äta, ändra teknik för att förbättras.
Ta allra tacksammast emot tips och råd och tänk att de ges i all välmening. Även om du hört det förut.
Är det någon som i all välmening peppar på fel sätt för just dig, så att det liksom får motsatt effekt, prata om det.
 
Att lära känna sig själv och sitt team är härligt.
 
Blir sugen på att läsa Tim Krabbés "The rider" citat: 
 
"En extra tung stigning, jag vägrar att växla, jag reser mig ur sadeln, jag forcerar. En km:s stigning kvar. Det är ofantligt sorgligt att jag någonsin velat göra detta, men nu sitter jag fast i det .... Så småningom hittar jag en kadens. Att klättra är en rytm, ett rus, man måste vagga protesterna från sina organ till sömns."
 
I cykling går man in i sin egen värld. Upplever många faser mentalt, speciellt vid längre sträckor. Det gäller att ladda rätt, disponera maten väl i loppet/längre träning, lära känna kroppen och signaler innan det är för sent. Fylla på med energi i form av mat och dryck men kanske ännu viktigare: mentalt. Använda smärtan till något positivt. För kroppen smärtar både fysiskt och i tanke.  
Get over it!!!
Ska du komma någon vart är det bara att Get Over It och Get On!!!
 
Känslan att vara på väg, att lära sig, att hela tiden bli en bättre cyklist, känna sig stabil, att våga, att få beröm av sina lagkamrater att man känns stabil och stark som cyklist, att bli starkare, att tåla mer och mer, att utmana sig själv, att när du mår bra hjälpa andra. Allt detta har jag upplevt i cyklingen. Och det är underbart!!
1 Anonym:

skriven

Inspirerande skrivet!

Svar: Tack! Det värmer att höra! Välkommen att titta in på bloggen igen och inspireras!
bikeyogamama

Kommentera här: