Favoritdikt mitt i livet!

Fotot är från mitt favoritstråk när det gäller promenad på Onsala-halvön. Så rofyllt längs med vattnet.
 
 
Här kommer en av mina favorit-dikter här i livet.
När jag äntligen har börjat rensa i min "röra" hemma, sortera gamla papper som blivit liggande och så ni vet, så hittade jag denna dikt fint nerskriven på ett papper. Varje gång jag läser den kommer jag till insikt och den ger mig en tankeställare hur jag bör och vill vara som människa.
Kanske tycker du den är lika givande som jag gör.
I mitt hem har jag en hel vägg i mitt kök/allrum där det hänger minnen från livet som varit. Jag kallar den "goda-minnen-väggen" och det är allt från babysko till foto, inramade nerskribblade saker på små papperslappar, tidtabeller från exotiska platser, flaggor, snapsvisor, ting och dikter. Försöker hänga upp något nytt varje år. Nu ska Rumi-dikten äntligen få komma upp på väggen!
 
 
 
 
Att vara människa är att vara värdshusvärd,
varje morgon en ny gäst.
 
En glädje, en sorg, en elakhet eller plötslig insikt
kan dyka upp som en oväntad gäst.
 
Hälsa dem alla välkomna!
Även när det är ett gäng bekymmer,
som våldsamt drar genom huset
och tömmer det på alla möbler,
behandla ändå varje gäst med respekt.
Han eller hon kan bana väg för 
en oväntad ny fröjd.
 
Den svarta tanken, skammen, illviljan,
möt dem vid porten med ett skratt
och bjud in dem.
 
Var tacksam för vemhelst som kommer
eftersom var och en av dem har skickats ut
som en vägvisare från bortom.
 
Rumi

Jag vill knäcka koden. Som runners high, fast på cykel....

Bilden är från cykling i Sydafrika, början på året, kustlinjen utanför Kapstaden.
 
 
I livet flyttar du dina gränser hela tiden. Men för att flytta gränser måste du pressa lite. Pressa lite varje gång. Är det nyttigt? Jo, jag tror det. Så länge du mår bra. Som vanligt är det väl alltid bra att bolla och få feedback från människor som är ärliga och gillar dig.
 
Så nu vill jag prata lite cykling....
Nu har jag cyklat ett par år men riktig klungcykling bara något år egentligen. På allvar med Team Rynkeby Göteborg 2014 där vi trevande började i Frihamnen i Göteborg på Gokartbanan runt runt, testa, lära regler. Vi lärde under trygga förhållanden med och av andra cyklister i teamet som hade cykelerfarenhet.
 
Mina cykelvänner säger att jag är starkare nu än jag var för ett år sedan eller åtminstone lika stark. Jag ser bara det som en seger med tanke på hur jag startade detta året (sjukdom).
 
Men, det jag tänker på och som jag har märkt och funderat mycket över under mina cyklingar nu, både under träning och lopp. Det där som skiljer agnarna från vetet. Uppförsbackarna. Eller de sega långa cyklingarna. Att hitta en pace där du trivs, andas bra och kan ligga hur länge som helst.... kadens....
Pulsklockor och appar att mäta dina achievements i all ära men det är ju mycket dagsform som avgör. Dagsform och pannben. Och det är just pannbenet jag vill diskutera.
 
De cyklister i min närhet som "presterar" om man säger så, under press, kan pressa det där extra när andra "normala" ger upp, de är samtliga gamla hockeyspelare, kustjägare, motorcross-förare, sysslat med triathlon osv.
 
Jag kan pressa till en viss gräns men sedan tryter orken och jag ser hur de andra "seglar iväg" och jag ger upp. Ger upp. Ser hur klungan försvinner. Särskilt bra på att kommunicera är jag inte heller i de lägena. Jag flåsar mest. Och undrar vad f-n jag håller på med.
 
Så hur tänker ni andra? Ni som pressar? Hur knäcker jag koden? Som när man börjar läsa, plöstligt släpper det... Jag tränar och tränar och väntar på att det ska lossna. På att jag ska knäcka koden. Fixa att pressa det där extra när det behövs. För det är kanske här som på många andra områden, som exempelvis yogan: det är delvis teknik det handlar om, inte bara styrka på ben och pannben. Att hitta tekniken liksom.
 
Hur kommer det kännas? Kommer det bli ett haleluja-moment? Jag längtar.... Som runners high fast på cykel....mmm.....
 
 

Cykling och musik. Besatthet och djupdykning.

Bilden visar mitt första cykellopp 1980 tror jag, tillsammans med min pappa, Ryssberget Runt, 3 mil.
 
 
Just nu funderar jag mycket. Det händer så mycket olyckor med cyklister involverade, ibland för att bilisterna är arga och anser sig ha ensamrätt till vägarna om det finns cykelväg. 
Jag är ju själv både bilist och cyklist så jag förstår mycket väl båda sidor, om man säger så.
 
Men jag förstår ändå inte hur man tänker som bilist om man är villig att riskera livet på en cyklist, vilket verkar vara fallet ibland. Många cyklister kör med kamera nuförtiden och har då lyckats fånga situationer som läggs ut på nätet, där bilister bär sig mycket illa åt och de där filmade situationerna ökar i antal, väldigt oroväckande!
 
Tidigare undrade jag också, som bilist, varför de där snabba cyklisterna tvunget skulle cykla på vägbanan när det fanns cykelbana, det är väldigt läskigt som bilist att köra om en cyklist, har man koll på hur bred bilen är? Tänk om cyklisten vinglar till?! Det kommer möte, ska man sakta in bakom cyklisten eller chansa och köra om med risk att köra väldigt nära cyklisten?
 
Som cyklist vet jag nu mer att valet inte alltid är lätt. I takt med att cyklingen ökar känner man sig inte välkommen någonstans. Fotgängare blir rädda om man susar förbi snabbt och skriker många gånger fula ord (ofta delar ju fotgängare och cyklister väg) även om man plingar i god tid och saktar in. Och bilister kör nära för att "skrämmas" och sprutar spolarvätska. Naturligtvis är majoriteten av bilister vänliga i trafiken. Men det är de andra jag oroar mig för....
 
Så man cyklar ibland på vägen för att skona fotgängare men även för att cykelbanor ibland inte underhålls och är fulla med grus och gropar.
Och man väljer ibland cykelbana och bromsar och plingar och kör sakta för att inte skrämma fotgängare och hundar.
 
Jag tror ändå de flesta visar och vill visa respekt mot varandra i trafiken. Jag hoppas det.
 
Cyklingen blir snabbt en besatthet. A minute to learn, a lifetime to master. Du tror du kan cykla men det kan du inte ;)
Cyklingen är en vetenskap. Allt från växlar, hjul, slangar, ventiler, kadens, watt, puls, FTP, mjölksyratröskel, hastighetsmätare, olika appar att mäta allt du kan tänka dig.
 
Så jag läser tidningen Bicycling för att lära mig mer och bli en mer medveten cyklist. Jag läser artikeln "Cykelvärldens viktigaste manifest" av Niclas Sjögren och blir inspirerad av hans resa, håller med honom, förstår hur han tänker. 
 
Jag blir nyfiken på Tim Krabbés "The Rider", en bok som snabbt hamnar på min lista att läsa.
Att cyklingen blir en besatthet, man pressar sig själv, varför? Man kan inte sluta. Det blir en njutning.
 
Så jag diskuterar med mina cykelkompisar. Googlar. Läser en artikel i SvD "cykling som besatthet" av Adam Svanell. Han skriver om skådespelaren Peter Perski som säger: "Cykling är förknippat med en frihetskänsla, och man får på något sätt kontakt med sitt barn när man cyklar"
 
Och mitt pussel får ytterligare en bit på plats. Jag ryser lite när jag läser detta som Perski säger men visst är det så! Man känner lite barnet i sig när man cyklar! OCH: det är ju detta jag hela tiden hävdat med Yogan också! Många av yogans positioner väcker barnet i dig! Som barn har du ett mycket naturligare förhållningssätt till kroppen och vad den duger till!
 
CYKLING+YOGA=SANT! 
 
Jag kommer framöver bli en så bra cyklist att folk undrar och då, DÅ ska jag dela med mig av receptet!
Ni som läser bloggen har försprång! hahaha!
 
Skämt å sido.... när man börjar läsa på nätet kommer man ju bara vidare och vidare, så nästa deja vu upplevelse och pusselbitarna faller på plats, blev när jag i Adams artikel läser om Kraftwerk.
 
Kraftwerk fick jag med bröstmjölken om man säger så. Min pappa lyssnade konstant på Kraftwerk under en tid sent 70-tal, början på 80-talet och jag blev själv väldigt förtjust i musiken. Såklart.
 
Det är möjligt att jag hört tidigare att Ralph Hütter och Florian Schneider i Kraftwerk var cyklister men det har jag förträngt i så fall.
 
Och så kommer nästa insikt, ni vet när man börjar fundera på varför man gör saker, var har jag fått inspiration ifrån osv:
min pappa och jag cyklade väldigt mycket under en period tidigt 80-tal. Min pappa hade en racer minns jag, slimmad, tunna däck, bockstyre. Han cyklade till jobbet, ca 2 mil t o r varje dag. Hade min pappa också inspirerats av Kraftwerk? Kände min pappa liksom Ralph och Florian att midjemåttet började öka och han behövde en motionsform med lite tjusning? En motionsform som matchade musiken. Eller musiken matchade motionen? 
 
Med min pappa cyklade jag mitt första cykellopp redan typ 1980-81 nånting, det var 3 mil tror jag och loppet hette Ryssberget Runt. Googlat även där och inser att loppet verkar finnas fortfarande? Om det är så måste jag nog cykla detta loppet igen! Och jag måste fråga min pappa om var han fick inspirationen ifrån att börja cykla racer på 80-talet. Jag måste också fråga varför han vände på bockstyret hahaha, se bilden ovan. Jag minns att han gjorde det, inser jag när jag ser fotot men minns inte varför. Hoppas han minns. Undrar om bikefit fanns på den tiden :)))
 
Lyssna på Kraftwerks "Tour de France" och känn pulsen!!!
 
Från och med nu kommer denna låten att bli mitt mantra under cykling!! Ja, jag kommer höra den i mitt huvud alltså. Vågar inte lyssna i lurar på musik när jag cyklar (liten bärbar musikanläggning funkar i trygg klunga med musikintresserade/likasinnade och otrafikerade vägar).
Jag lyssnar på Kraftwerks Tour de France just nu när jag skriver. Lyssna när du läser, om du nu som jag älskar Kraftwerk.
För mig knyts säcken ihop men är ändå öppnare än någonsin. Barndom möter nutid och jag känner bara lycka!
 
Vill du läsa vidare om Kraftwerk och cykling och dyka ännu djupare läs här:
Kraftwerk break enigmatic silence to talk about cycling
 
och här:
I got a new head, and I´m fine
 
fortsättning följer.....