Varför cykling?

Jag börjar mitt i. Jag börjar med att berätta om min största cykelutmaning i livet hittills. Den att cykla till Paris med Team Rynkeby för Barncancerfonden, 120 mil på 7 dagar. Den totala upplevelsen var fantastisk! Jag kan berätta hur mycket som helst om detta! Kommer säkert att återkomma till detta äventyret mer i bloggen här under kategori cykling.

Mitt mål med denna utmaning var att cykla hela vägen och att klara klättringen på cykel uppför Huymuren i Belgien. Vi hade den värsta cyklingen på 13 år, berättade de som cyklat med Team Rynkeby förut. Det regnade MÄNGDER och var kallt, ca 10°, i juli....

Att cykla hela vägen funkade bra för mig och när vi kom till muren var jag jättenervös. Jag hade tittat på filmer på Youtube som andra cyklister publicerat, spanat från alla vinklar och vrår, om och om igen. Pratat med de som cyklat där förut... Jag var sååå nervös! Vi hade ju fullt med regnkläder på oss, till och med plastponchos!! Jag insåg att om jag ska genomföra klättringen på ett bra sätt vill jag inte ha massa plast i vägen som fladdrar och dessutom blir det ju väldigt varmt!
Så... av med plasten, ladda med lite energi och så börja klättringen långsamt uppför. Det gällde ju att spara lite på krafterna också. Muren är väldigt brant, går inte in på siffror men någon har beskrivit den som en svart pist. Jag skulle alltså CYKLA uppför en svart pist....
Och så regnet...
Jag har nästan minnesluckor från klättringen, jag såg folk som gick, som hade hoppat av cyklarna, som inte orkade, inte ville pressa, folk skrek åt mig, jag hörde mitt namn, KOM IGEN NU! Serviceteamet stod utplacerade och hejade och hurrade och tipsade, TA UT SVÄNGEN!! och så vidare. Regn, regn, regn, halt, folk ramlade av cyklarna...
Tittade uppåt, såg ett krön, tänkte: nu är jag snart uppe, uppför krönet, ser pelare på ett hus, ser att det bara fortsätter, hjärtat pumpar, vid det här laget står jag upp på cykeln och pressar, andas tungt, tänker att jag orkar inte mer, jag ger upp nu. Någon skriker allt vad han har: KOM IGEN NU PAMIE!!! BARA LITE KVAR NU!!
Vilket naturligtvis var en lögn men upp kom jag!! UPP, UPP, UPP!!

På toppen väntade Champagne!! Jag klarade det!! Kunde inte fatta det!!! Var så glad!!! Underbart!! Min alldeles egna utmaning, bara för mig själv, det spelade roll för mig själv, ingen annan. JAG ville klarar detta! Och jag gjorde det.... 
 
Cykling är hela tiden en utmaning för mig, bli lite starkare, lite uthålligare. Jag kommer att dela med mig hur här.
Och så gemenskapen! Cyklister är väldigt trevliga människor! Man kan cykla, snacka och ha trevligt under tiden och man tar sig genom utmaningar tillsammans. Teamkänslan är underbar! Men även ensamcyklingen är härlig. Du hinner fundera, njuta av naturen och farten. Underbart!
1 Niclas Fagerberg:

skriven

Underbar upplevelse Pamie! Man blir inspirerad. Var nära att cykla London Paris för McMillan cancer research för några år sedan. Blev tyvärr ej av..

Svar: Tack Niclas! Vad glad jag blir att du blir inspirerad! Tack för att du delar! Ansök om att cykla med Team Rynkeby vetja! Grym upplevelse och det går att involvera familjen i det mesta! Lycka till och titta in hit snart igen! :)
Pamie Hedelin

2 Anonym:

skriven

Bra jobbat... No Pagne No Gain..

Välkommen till Huy klubben.. De andra kallas för Pilgrimar eftersom de stannar på några av de 7 kapeller på vägen upp för Chemin des Chapelles. MiB

Svar: Tack detsamma! ;)Haha, då var det en del pilgrimer i gänget men alla kämpade bra!
bikeyogamama

Kommentera här: